Varje ölnörd i Stockholmstrakten har nog någon gång hört talas om Sorbon. Men hur många har orkat ta gröna linjen till Brommaplan? Är det värt att lämna tullarna och idiotsäkra hak som Akkurat, OT, BrewDog Bar och Monks? För man åker inte hit på grund av den natursköna omgivningen direkt, Sveriges kanske mest trafikerade rondell ligger cirka tio centimeter bort, de som sitter på uteserveringen får nästan tårna överkörda. Utbudet måste helt enkelt göra det värt att lämna innerstaden (för den som inte bor i närheten). Och vad kan locka svensken mer än tjugo dagars humlefestival? Ingenting så klart.

Med en av tre veckor kvar befarar vi att det roligaste kan vara över. Hur många sorter finns kvar? Är faten tomma? Jag kan direkt ge er en hint och ett tips inför nästa år: vänta inte till sista veckan innan ni kommer hit…

Två av kranarna och två gånger Flying Dog, Son of a Bitch Red Ale (helt ny?) till vänster, Yankee US Pils (helt ny?) till höger. Serverade i Liberty Ale-glas alltså. Något förvirrande. Pilsnern är hur som helst riktigt bra, absolut inte överhumlad. Torr och frisk, mer nordtysk än tjeckisk om en jämförelse med den gamla världen prompt ska göras. Vi hade aldrig gissat på Red Ale om Flying Dogs version provats blint. Inte otrevlig på något vis, men mer som en märklig blandning av IPA, Stout och Brown Ale. Rostad och humlig.

En av sidorna i den tillfälliga flaskölsmenyn. Från Systembolaget välbekanta bryggerier blandas med i Sverige mer okända. Tyvärr var Double Simcoe IPA från Weyerbacher slut, vilket meddelades samtidigt som den tänkta duellanten, Nelson Imperial IPA från Widmer Brothers, hälldes upp. Mindre bra. Snabbt bytte vi ut Weyerbacher mot Island Hoppin IPA från St. John Brewers (Shipyard). Lite väl snabbt blev vi snart varse.

Även Black Metal Imperial Stout från Jester King visade sig vara slutsåld. Inte konstigt, endast två flaskor togs in enligt servitören. Priset gjorde att Behemoth fick stå kvar i ölkylen.

En solklar vinnare. Maltig, men ”fadd” och för bitter, Island Hoppin IPA kunde inte mäta sig med den tropiska fruktbomben från Widmer. Weyerbachers Simcoe hade varit en bättre värdemätare.

Onsdagskväll, ändå är det fullproppat (även på uteserveringen) strax efter att den här bilden tagits. Som vid tidigare besök har personalen fullt upp. Lite väl fullt upp för att hinna ge gästerna den tid de ibland behöver. Räkna med en längre sittning än du kanske tänkt dig.

Long Hammer IPA från Redhook. Upphälld i… Ja, ni ser ju själva. Den rätta känslan har svårt att infinna sig, San Miguel är som alla vet inte god någonstans. Hammaren är en trevlig, somrig och okomplicerad IPA. Trots glaset.

IPA-fantasten har en hel del att göra på Sorbon, särskilt under de amerikanska dagarna.

Kranarna imponerar inte så värst på den kräsne och luttrade. Sierra Nevadas Bigfoot på fat är dock så klart alltid roligt. Det är i första hand flaskorna som får det att vattnas i munnen. Bara luft kommer ur kranen med Dogfish Heads emblem. Besvikelse och irritation. Ta bort!

Sorbon har definitivt bidragit till ölboomen. Folk trivs och får på köpet en smak av världen bortom ”stor stark”. Det finns alltid högkvalitativ öl, även när det inte råkar vara amerikanska dagar.

Vegetarianen har inte mycket att hämta. Maten är rejäl, mastig, flottig och blodkärlens värsta fiende. Burgarna är så överstekta att de kunnat användas som puckar i årets hockey-VM. Vid alla mina besök har färsen legat ungefär tio minuter för länge på stekbordet. Trots ciabatta istället för vanligt hamburgerbröd blir det för slabbigt med dressing i botten, det hade räckt gott med övriga ingredienser och tillbehör. Men helt okej för pengarna. Pommesen smakar dock lite märkligt, vad har den friterats tillsammans med?

Kvällens höjdpunkt blir Brett & No Mices från Westbrook. En torrhumlad ”Belgian Style Pale Ale” med brettanomyces. Lagrad på rödvinsfat i tio månader. Ordentligt ekig och vinös. Lite väl fatdominerad om man ska peta, typ fem-sex månader hade varit lagom. Men nosar många belgare och nittiopoängsgränsen i rumpan.

Att en del sorter tar slut är ingenting att bråka om, bara att acceptera. Häng på låset den första veckan om du inte vill riskera att missa något. Sorbon tar också in ersättningsöl som inte hamnar i listorna – fråga vad som finns för stunden! Men är det verkligen för mycket begärt att det som tar slut stryks över, förslagsvis med hjälp av en linjal och en vanlig hederlig penna?

Trots en del skavanker är Sorbon en kvarterskrog utöver det vanliga. Brommaborna ska vara, och är också, glada över att ha ett så storslaget ölutbud i grannskapet, att inte alltid behöva ta tunnelbanan för att få sig ett riktigt bra glas. Maten är habil men ingenting att åka hit för enkom. Brygderna är däremot absolut värda en omväg. Ta med den rymliga plånboken, även om Sorbon inte är dyrare än några andra. Snarare tvärtom.

Vi är snart tillbaka.