Skip to content

SBWF 2014: Skåne, drakar och lite allvar

DSC01456

Robin och världens bästa lättöl.

Allra först: En stor eloge till Robin Johnander och hans Gamla Enskede Bryggeri. Att göra lättöl, och ingenting annat än lättöl, i sitt garage är lika vansinnigt som välkommet. Du är en hjälte och en sann representant för den goda dryckeskulturen Robin. Första pris i kategorin ”Årets kulturgärning”, om Beer with us haft en egen gala. Lättöl 2.0 är här.

Som vanligt har Brewers Association/Oliver Twist mässans kanske allra hetaste kylar. En enda gigantisk gottispåse, bara att välja och vraka bland alla blårödvita karameller. Förra året golvades jag av det relativt okända Coloradobryggeriet Elevation, och givetvis kastade jag mig genast över årets tre bidrag. Third Base, en ”belgian triple”, är riktigt god trots en del (oönskade) fenoler. Åt det sötare hållet och rejält fruktig. Ännu godare är vinösa Signal de Botrange, en farmhouse som vilat i chardonnayfat. Kunde möjligen ha smakat lite mer öl och lite mindre druvor, men vad fasen. Godast är komplexa och harmoniska Apis IV. Quadrupel med honung låter väldigt sött på pappret. Ingen större fara visar det sig. Elevation fortsätter att leverera, även om jag kanske inte blir lika hårt knockad i år. Apropå sötma, glöm inte Firestones Stickee Monkee Vintage 2014. Fatfest. Våldsamt söt fatfest. Ingenting för den med tandläkarskräck. Eller fatskräck.

DSC01458

Tre av alla karameller hos BA.

Vill du fräscha upp munnen efter denna sockerpudrade inledning? Klart du vill. Fråga genast efter Uintas Hop Notch. Som att rulla runt naken i en stor hög med amerikanska kottar. En mysig och komfortabel hög som står på en solid grund av malt ska tilläggas. Yummy. Jaså, du vill ha ännu mer humle? Okej, On the Wings of Armageddon väntar. Låt inte namnet avskräcka, DC Brau lyckas tämja detta vidunder till DIPA. Allt med DC Brau är för övrigt värt att testa om du har tid (och råd).

Dags att utmana dig själv. Lämna inte Brewers Association utan att ha provat Gigantics To Much Coffee Man (belgian strong ale med, just det, kaffe) och Boulders Shake Chocolate Porter. Effektsökeri? Nja, möjligen. Men vem gillar inte kaffe respektive kakao?

DSC01460

Rick gjorde Draken hos draken. Kolla skummet…

Plötsligt sprang jag runt och provade triplar tillsammans med SM-vinnaren, Näckenmannen och öldomaren Rick Gordon Lindqvist. Vi blev sugna efter att ha konstaterat att vi båda är trötta på IPA-hysterin och att vi båda tycker att Westmalles klassiska tripel är för spritig och rätt… dålig. Här ska undersökas, vad har SBWF egentligen att erbjuda i tripelväg? (Ironiskt att Rick & Co vann årets SM i hembryggning med just en IPA, jag vet.)

Draken ja, hur är den? Inbjudande, balanserad och med ett otroligt gräddigt, härligt och tjockt skum. Den som väntar sig någonting revolutionerande blir sannolikt besviken. Men det var ju inte meningen heller, att störta regeringar. En ren, snygg och väldigt välgjord västkusthistoria. En resa till Kalifornien utan att behöva ta flyget. Gott så.

DSC01476

Malmöitisk Framboise.

Vi kommer in på att skala upp recept och samarbetet med Åbro. Som alla hembryggare vet är det omöjligt att bara dubbla eller tiodubbla mängden humle. En hel del korrigeringar och två batcher krävdes innan alla inblandade var med på tåget, även om Rick tycker att batch ett blev bäst.

Att allt inte fungerade som hemma i Mölndal blev gänget snart varse: ”Vi kunde inte torrhumla hos Åbro så vi fick kasta i en jättegiv precis innan kylningen”. Receptet fick ändras också, i ursprungsbrygden ingick nu bortplockade chinook, förutom citra och cascade. ”Vi märker nyansskillnader, men den stora massan gör det nog inte, man måste ha originalet bredvid”.

Rick är trots allt mer än nöjd med jätten i Småland. Och på frågan om varför just han är en vinnare får jag och alla andra hembryggare samtidigt både ett svar och ett råd: ”Vi är inte bäst, men vi finslipar. Vi gör femton-tjugo bryggningar av varje öl”.

Det exploderar i England och London as we speak. Den som vill hänga med i svängarna och känna hur en explosion doftar och smakar beger sig lämpligen med stormsteg till Cask Sweden och Brew By Numbers kranar. Samt till montern ”London Calling”, i vilken sex Cockneybryggerier samsas om det tillfälliga utrymmet. Dit hann jag dock tyvärr inte själv.

DSC01481

Både Malmö-Petter och …

Malmö Brygghus. Jösses. Det är i Skåne det händer. Jag skrev i recensionen av Oude Tart att det inte finns någon svensk motsvarighet till The Bruery. Det där får jag nog ta tillbaka. Brygghuset har visserligen aldrig vägrat IPA, men det är fat, syra och funk som gör att Malmö är Sveriges mest intressanta, och förmodligen bästa, bryggeri just nu. Vad du än gör, försäkra dig om ett glas Barrique Sauvage, en wild ale lagrad på fat som tidigare innehållit muscatel. Världsklass. Svänger stenhårt gör också Zwarte Bessen, Veneta och Framboise. Vi kan andas ut, Petter och Thomas lovar att följa den inslagna vägen och det nya surölsrummet bekräftar löftet. Ska du besöka en enda svensk utställare under årets SBWF så är det tveklöst Malmö som gäller.

DSC01485

… Malmö-Thomas lovar att fortsätta på samma väg.

Brekeriet måste självklart nämnas i samma andetag. Vi fortsätter att tjata, även om alla vet vad pågarna går för vid det här laget. Du som tidigare missat briljanta Brillant eller virila Vieille Saison får en ny chans hos Brill. Och nu ser du till att ta den här chansen. Blir det tjatigt om jag skriver världsklass en gång till? Det struntar jag i. Världsklass. Bland det bästa som någonsin gjorts i Sverige. Även om nämnda två spelar i en egen division så bör du inte hoppa över en enda brygd från Brekeriet.

När du ändå hänger hos Brill, be om Karl Framboise, det syrliga samarbetet mellan De Molen och Omnipollo. Hallon (nä, lägg av!) och lime i denna ruskigt smarriga veteöl. Personligen inte lika förtjust i Pollos och Buxtons Yellow Belly. Men många verkar gilla, fel, älska den, så ta det säkra före det osäkra och ordna fram några klunkar. Stäng (eller öppna) Brillfönstret med Grassroots magiska Arctic Soirée. Inte alls lika stram och sträv som Arctic Saison, plus den där lilla sötman och varma frukten som saknas hos nämnda kusin. Rätt gissat, Soirée håller världsklass. Jo, höll på att glömma To Öls berliner LikeWeisse. Mums.

DSC01493

Anders Kotz, ölmakaren hos mitt närmaste (bra) bryggeri.

Ett längre samtal med Adelsös Anders Kotz och Sigtunas David Peuriere fick avsluta årets festival för min del. En hel del prat om willamette, den okända (?) bryggan mellan amerikanska och europeiska humlesorter. Svaret stavas alltså willamette om ni undrar varför Adelsös Lazy Afternoon smakade så bra. Allvar blev det också. Vi förutspår en svensk bryggeridöd där branschens många lycksökare får gå till arbetsförmedlingen. Om fem år finns bara de som gör tillräckligt kvalitativ öl kvar. Bryggning är trots allt ett hantverk som inte vem som helst behärskar. Den som saknar smaklökar och självinsikt kommer förr eller senare, helst förr, att få en obehaglig överraskning. Vi tror och hoppas på en viss sanering, lex Danmark.

Så, mina bästa upplevelser av SBWF 2014. Som vanligt är det omöjligt att hinna eller orka med allt. Jag har garanterat glömt eller hoppat över något som just du tycker är fantastiskt.

Kategorier: Ölguide, Reportage

Taggar: , ,

2 kommentarer

  1. Intressant! Britterna och Malmö Brygghus lockar ju något oerhört.

  2. Jag visste att du skulle gå igång på London Calling. En jäkla miss från min sida. Jag hade nästan börjat där om inte huvudet fastnat i en massa annat. På bussen kom det tillbaka, kände på mig att jag bommat något vitalt.